Hej Maria Arnholm!

Innan jag börjar, om du eventuellt googlar mitt namn finner du att jag är en 31-årig socialdemokrat som får betalt för att vara i opposition mot dig. Jag vill därför inledningsvis säga att det inte är i den egenskapen jag skriver till dig. Fråga därför inte folkpartisterna i Örebro vad de tycker om mig, utan läs mitt alldeles utomordentligt ärliga brev till dig och, om du känner att du har tid, svara gärna på mina frågor och funderingar.

Nu börjar jag.

Hej Maria Arnholm,

Gratulerar till ditt nya fina uppdrag. Det måste kännas speciellt att få bli minister och jag unnar dig verkligen den glädjen.

Jag som skriver till dig heter John och jag är pappa till det finaste jag vet – min skatt, mitt lilla barn. Hen ger mig bara glädje, men utvecklingen i samhället oroar mig något.

Hen är en flicka.

Vad spelar det nu för roll, tänker du feministiskt. Klokt – det spelar ingen roll. Men samtidigt gör det uppenbarligen det.

Vet du att löneskillnaderna mellan män och kvinnor ÖKAT med över 17 500 kronor de senaste sex åren? Vet du att det i bästa fall tas ut lika många föräldradagar mellan män och kvinnor när mitt barnbarn får barn, givet att både min dotter och hennes barn får barn vid 30?

Tycker du att det är ok?

Just nu skolas min dotter in på förskolan. Förskolan är en fantastisk reform för barns lärande och utveckling, samt för föräldrars (läs mammors) möjlighet att jobba. Tycker du att det är rimligt att sänka skatten som ni har gjort istället för att fortsätta förbättra kvaliteten på förskolan? Skattesänkningarna har ju till stor del gått till män, medan den fortfarande ganska inflexibla förskolan, med dåligt utbud kvällar och nätter, hindrar många (läs kvinnor) från att jobba de tider som krävs. Tycker du som jämställdhetsminister att det är ok?

Vilka konkreta skillnader på din politik och den som fördes under din allt för passiva föregångare kan du lista? Några? Och tycker du att ”feministen” Anders Borg driver jämställdheten framåt i den takt som krävs?

Min dotter, snart tjugo månader gammal, är det finaste som finns, jag lovar! Men den tillvaro hon är född till som kvinna är inte lika fin som den hon hade fötts till om hon hade varit man. Fortfarande är det fler Anders än kvinnor som är ordförande i börsnoterade aktiebolags styrelser. Din föregångare ville ju lagstifta om kvotering någon dag innan hon avgick. Vill du det?

Nu är jämställdhet inte bara viktigt för mig pga min dotter. Hade jag haft en son hade jag drömt om en värld där manliga normer var borta, där han hade setts som en lika given förälder som en kvinna. Jämställdhet är inte kvinnofrågor! Men ändå, min dotter är verkligen det bästa jag vet och jag kommer inte ge mig förrän hennes förutsättningar är lika som hade hon haft en blå bård på BVC-journalen.

Du har ett viktigt jobb framför dig Maria Arnholm! Jag hoppas du vill ta det på stort allvar och att du inte misslyckas.

Med vänlig hälsning, John!

Klanka inte ner på mitt väster – kom hit istället!

Jag minns mitt första besök i Örebro efter att jag hade kommit in på universitetet och bestämt att jag skulle flytta hit. Det var sommaren 2002, för snart elva år sedan. Jag och min mammas man Janne åkte runt och tittade i stadsdelarna där det fanns studentlägenheter och lägenheter som gick att hyra på studentkontrakt. Det var spännande, jag skulle hyra min andra lägenhet och min första i Örebro. Det skulle komma att bli några fler.

Vi kom till Oxhagen, ett område ingen av oss kände till. Vi svängde in på Tornfalkgatan och mötte direkt den Golden Gate-liknande bro som gick tvärs över gatan. Vi såg fina gula och vita längor med mysiga innergårdar där barn lekte och det var liv och rörelse. Vi åkte genom Rostas stjärnhus och vackra parker.

Jag blev såld direkt. Istället för att bo ute på Campus valde jag en tvåa i Oxhagen på Väster för något högre hyra än vad jag egentligen sökte. Jag trivdes som fisken i vattnet. Omgivningarna var vackra med Varbergaskogen, Hästhagen och Karlslund alldeles i närheten.

Efter några lägenheter runt om i Örebro bor vi sedan några år tillbaka återigen på Väster. Där känns det som mest hemma.

Väster är ett av Örebros finaste områden. När jag cyklar hem genom Varberga och Oxhagen ser jag lekande barn trängas med rådjur som kommer från ängarna ut mot Runnaby. På somrarna känner jag grilloset från skrattande och leende människor. Jag ser lycka, inte rädsla och oro.

Min bild av Väster är en annan än den som ofta sprids i media och präntas in i folks medvetande. Men tyvärr får den bilden fäste. Tyvärr ger den effekt i var människor väljer att bosätta sig. Det är synd. Väster har så enormt mycket att komma med som människor aldrig får chansen att se, nästan alltid på grund av felaktiga föreställningar.

När ett företag etablerar sig i områdena kring Vivalla heter det att företaget ligger på Boglundsängen eller vid Eurostop. När hamburgerrestaurangen Max som ligger vid Eurostop rånas heter det helt plötsligt att hamburgerrestaurangen ligger i Vivalla.

Media är ofta snabba på att berätta när något sker, att det sker i ”miljonprogramsområdena”, men inte lika tydligt när det sker på andra ställen i staden. Varför det är så vet jag inte.

Igår och i morse blev dock mitt personliga mått av tolerans kraftigt rågat och rann över.

Igår kväll hittade jag nyheten på Tvärsnytts hemsida att Markbacken är det område i Sverige efter Rosengård där näst högst andel unga mellan 15-19 år bor som är dömda för brott. Under nyheten fanns en länk till en stor karta där man kunde klicka ner till områdesnivå i så gott som hela Sverige var de unga brottsdömda bor.

Jag klickade där och fram kom en bild som inte var den som Tvärsnytt skildrade. Markbacken hade inte ens högst andel brottsdömda i Örebro. Det var istället två områden i södercity med 16 procent brottsdömda unga (Markbacken har 13 procent). Och när jag klickade runt i de städer vi brukar beskriva som jämförbara med Örebro hittar jag i så gott som varje kommun eller två områden med både större andel och fler i antal dömda unga.

Felet kom även in i dagens NA och även Sveriges radio Örebro rapporterade okritiskt om Tvärsnytts felaktiga nyhet.

Det som det istället visade sig vara frågan om är att 1998 genomförde dåvarande socialdemokratiska regeringen en vällovlig satsning på storstadsområden, eller mer korrekt de gamla så kallade ”miljonprogramsområdena”. Då gjorde man en uppdelning av olika stadsdelar och bostadsområden och buntade ihop tre ganska stora områden i Örebro till ett ”Markbacken med flera” för att fördela ut satsningarna. Området består av Markbacken, Oxhagen och Varberga.

Det SVT gör i sin granskning av var ungdomsbrottslingarna bor är att man enbart räknar områden med 200 unga eller fler (dit hör varken Oxhagen, Markbacken eller Varberga var för sig, men tillsammans under det missvisande namnet ”Markbacken m fl” (fast det ursprungligen i texten enbart hette det än mer missvisande ”Markbacken”) och väljer bort mindre områden (märk väl att dessa områden inte buntas ihop) där andelen (och det är ju bara andel som är vettigt att räkna) är hög men antalet inte så högt.

Då skapas en bild av att det enbart är i stora miljonprogramsområden som unga som begår brott bor. Det är inte sant.

Men, och detta men är viktigt – självklart finns det stora utmaningar i områdena Markbacken/Varberga/Oxhagen. Det handlar om den massarbetslöshet som råder i Sverige och den i europeiska mått mätt enorma ungdomsarbetslösheten. Det handlar om bristande framtidstro hos unga.

Men, och detta men är ännu viktigare – de problemen finns på många andra ställen runt omkring i Sverige idag, inte bara i miljonprogramsområdena. I Örebro finns flera områden som inte räknas till miljonprogrammen där andelen brottsdömda unga är högre än i ”Markbacken med flera”. Ett lägre antal givetvis, men en högre eller lika hög andel.

Vilken bild vill media sprida av Markbacken när man säger att ”[f]lera bostadsområden i Örebro kämpar med hög ungdomsbrottslighet. I Markbacken är läget nu så pass allvarligt att det kan jämföras med Rosengård i Malmö.” Är det den här bilden av Rosengård? Självklart inte. Istället är det bilden av ett område som är så farligt att det närmast liknar en krigszon. Det stämmer för det första inte med Rosengård, och det stämmer definitivt inte med Markbacken, Oxhagen eller Varberga.

Jag älskar Väster och jag älskar Örebro. Snart invigs Tegelbruket, en satsning i ungefär samma stuk som Fryshuset i Markbacken och den fullstora fotbollshallen i Vivalla är på G. Kommunledningen gör stora aktiva jobbsatsningar och specifika satsningar på Väster. Mer behöver så klart göras, men vi har en kommunledning som inte bara är medveten om utmaningarna utan också har en politik för att ta itu med dem.

För med positivt och hårt arbete kan vi förändra både staden och bilden av staden. Men det görs lättast tillsammans.

För att avsluta med en känd diktrad ur Ragnar Thoursies ”Sundbybergsprologen” – ”En öppen stad, ej en befäst, bygger vi gemensamt.”

Bussar och politiker

En gång stod jag med min dåvarande chef, nuvarande kommunstyrelsens ordförande i Örebro, i Rådhuset och såg ner över Stortorget. Vi suckade samstämmigt. Det var en presskonferens vi hade kallat till om någon större satsning vi ämnade göra om vi vann valet (vilket vi ju sen gjorde, gånger två). Jag minns inte exakt vad det var, men det var en bra satsning.

Ingen media kom.

Jag föreslog då till Lena Baastad att vi skulle skicka ut ett pressmeddelande att vi skulle måla om alla cykelställ i kommunen till vilken basic färg som helst. Bara byta färg på dem  – inget uppseendeväckande. Vi gjorde så klart inte det, men jag var (och är) helt övertygad om att hade vi gjort det hade vi fått stora rubriker i åtminstone NA och radion.

Så funkar det. De riktigt stora nyheterna blir sällan stora när media får nys om dem. Men de små, tämligen futtiga, kan bli hur stora som helst. En satsning på  fem miljoner till kvalitetsökande åtgärder i skolan blir i bästa fall en notis (medan en nedskärning på fem hundra tusen blir till en veckolång följetång).

Jag inser att konstaterandet ovan låter ”bittert” och att jag klagar på media. Jag är inte ”bitter” som sosse för jag tror att det drabbar alla partier lika hårt. Däremot är jag nog lite bitter trots allt som politiker, för jag vet att det drabbar politiker i allmänhet ganska hårt. De till synes små frågor som media blåser upp till gigantiska framstår som det enda politiker ägnar sig åt, medan de stora, tunga frågorna inte alls verkar tas upp.

En fråga som för 99,9 procent av befolkningen (även för mig) är ganska liten, är om Daniel Westling, aka Prins Daniel) ska ha sitt namn på en buss i Örebro.

Bakgrunden till idén om namn på bussar är följande:

För flera år sedan skrev dåvarande kommunfullmäktigeledamoten Peter Dahlgren (S) en motion till kommunfullmäktige i Örebro, i vilken han föreslog att det på de då nya lila stadsbussarna (som nu är 4-5 år gamla) skulle stå namnet på en känd örebroare. Det är ju inget unikt – det står på tunnelbanevagnar i Stockholm, tåg som går i länet och lite allt möjligt. Ett roligt, men inte världsavgörande, inslag i en kommun. Lyfter fram kända personer, skapar intresse och i bästa fall en glädje. Kostnaden är obetydlig.

I början var kravet att personen på bussen skulle vara avliden. Men man lyckades inte skrapa fram tillräckligt med personer så man började med ett tjugotal. Sen blev det liggande, fram till nu. Men nu har man ökat på till levande och fått fram nya namn.

En av dem är alltså mannen som är känd för att vara gift med hon som enligt Sveriges grundlag är vår nästa statschef, samt far till hon som enligt samma grundlag är Sveriges nästnästa statschef. Han är nämligen född i Örebro, men familjen flyttade härifrån när Daniel bara var några månader gammal.

När jag såg att Daniel Westling skulle få en buss uppkallad efter sig fick jag frågan utifrån det uppdrag jag fått i Republikanska föreningen som jag är medlem i – att vara talesperson för Örebro – vad jag tyckte om det. Jag skrev då ett mycket kort mail till media där jag tydligt slog fast att vi i Republikanska föreningen vill att Sverige avskaffar monarkin och blir republik, att Daniel symboliserar något annat, att han knappast har uträttat något i Örebro eller överhuvudtaget och att vi därför tycker det är fel att ha hans namn på en buss.

Detta gav medierna blanka fan i och gjorde inget på det alls. Den dagen.

Dagen efter ringde Nerikes Allehanda upp till mig och ställde några ytterligare frågor. De försökte även få mig att framstå som socialdemokrat, vilket jag ju är, men inte när jag är talesperson för Republikanska föreningen. Det är nämligen en partipolitiskt obunden förening där alla – moderater, kristdemokrater, vänsterpartister, höger, vänster eller helt obundna – är välkomna.

När jag sen såg NA:s hemsida fick jag en liten ”chock”, som ju är kvällstidningska för att ha hickat till lite. Enligt NA ”rasade” jag nämligen över Westlingbussen. Jag trodde kanske att det skulle bli en liten bisats i en större artikel. Men nej.

Kommentarerna i kommentatorsfältet blev därefter – aggressiva, oartiga och ganska elaka. Men jag kände att jag kunde ta det, även om det blev lite väl ibland. För ärligt talat – en debatt om monarkin behövs, men hårda ord om ett bussnamn framstår som lätt överdrivet.

Idag skulle ansvariga politiker fatta beslut i namnfrågan. Jag blev förvånad, men väldigt glad, när det blev klart att Republikanska föreningens vilja att inte ha namnet Daniel Westling på en buss vann majoritetens gehör. Men än en gång – som socialdemokrat – när jag ser kommentarerna till bussnamnsdiskussionen blir jag lite beklämd.

Argumenten handlar om att politiker inte borde ägna sig åt sådant här, och det är väl rimligt att tycka så om man tror att politiker ägnar sig åt det jämt. Men det gör politiker inte. Ibland dyker den här typen av ärenden upp och då debatteras det, ofta i väldigt god ton i och med att åsikterna inte nödvändigtvis måste skilja sig åt utefter partigränserna utan kan lika gärna gå tvärs genom dem. Men till absolut största delen ägnar sig politiken åt stora frågor som media inte alls bryr sig om.

Kostnadsargumenten dyker också upp – hur kan ni göra så här när skolan behöver mer resurser. Som sagt – kostnaden för detta är helt obetydlig, och jag tror att när namnen väl är på plats kommer vi tycka om det här.

Ett namn på en buss kan verka som en liten fråga. Det är det också. Men det är helt klart enligt rådande medialogik en fråga som fascinerar. Därför blir också intresset stort. Större frågor är enligt samma medialogik inte alls lika stora. För att ta del av dem finns egentligen bara ett sätt – följ sammanträden (som ju är offentliga), läs handlingar och engagera er i politiska partier. Svårare än så är det egentligen inte.

Det förpliktigar att vara ett arbetarparti

Veckans ledartext i Örebro ETC

 

Det går riktigt illa för det enda arbetarpartiet. Just nu torde partisekreteraren från Örebro, Kent Persson, sitta orolig i sin kammare och begrunda både opinionssiffrorna och den krassa verkligheten. Berättelsen håller inte. Sanningen uppdagas. Och väljarna flyr.

Att Moderaterna kallar sig för det enda arbetarpartiet är ungefär lika rimligt som att Kristdemokraterna försöker kidnappa familjepolitiken. Bara för att man pratar om en sak ofta innebär inte det att ens politik på området behöver vara något bra. Moderaternas arbetslinje är tunn, mycket tunn.

Sedan arbetarpartiet kom till makten har arbetslösheten ökat. Andelen sysselsatta har sjunkit. Enligt riksdagens utredningstjänst, RUT, saknades 8200 jobb i Örebro län i november förra året enbart för att regeringen skulle hålla samma takt som den tidigare socialdemokratiska regeringen. 8200 arbetstillfällen mindre än vad som hade funnits om regeringen bara lyckats lika bra som Socialdemokraterna med jobbfrågan. Det är inte oväsentliga siffror.

I vårt län har den senaste veckan varit tuff på många sätt. På flera håll i länet skedde varsel inom tillverkningsindustrin. I Laxå varslades 170 personer om uppsägning. 170 personer i Laxå, det motsvarar cirka 20 000 arbetslösa i Stockholm på ett bräde

Men det är primärt inte en allvarlig situation för vårt län, utan en kris för regeringen och Moderaterna, som är det vi ser idag. För lika mörkt som det ser ut på jobbfronten i landet, lika liten och tom är verktygslådan regeringen har för att skapa nya jobb. Den sänkta krogmomsen har inte gjort det lättare för de anställda i Laxå. Sänkningen av arbetsgivaravgiften är en av eniga experter utdömd satsning. Så Moderaterna sitter där, passiva och viljelösa, trötta och passé inför fullbordat faktum.

Att skapa nya och fler jobb, det är ett arbetarpartis främsta uppgift. Men det är inte den enda. Arbetsplatserna och arbetsuppgifterna måste vara säkra och trygga. Här har arbetarpartiet valt att göra precis tvärtom genom att lägga ner nästan all forskning inom arbetsskyddsområdet.

Löneläget är minst sagt ifrågasatt med nuvarande regering. Folkpartiet vill sänka lönerna för alla genom att börja med ungdomarna. Centerpartiet vill sänka lönerna för alla genom att helt enkelt sänka lönerna för alla. Även om Moderaterna försöker vifta bort den typen av anomalier på den politiska högerkanten är det ändå mer uppenbart att det är den politiken Alliansen vill föra.

På den egentligen självklara frågan för ett arbetarparti om hur vi på sikt kan göra det möjligt att jobba lite mindre står Moderaterna helt platta. Inga förslag på fler semesterdagar, ingenting som leder till kortare arbetsdagar.

Är man ett arbetarparti som är man det. Man kan inte välja bort vissa delar och bara välja andra. Men även om fokus för Moderaterna ligger på att ge fler jobb går det bara sämre och sämre på den fronten. Här har Kent Persson något att bita i, men för de som känner honom finns det ingenting som tyder på att han kommer att lyckas. Det kryllar inte av jobbpolitik från Kent Perssons örebromoderater.

Är man ett arbetarparti så är man det fullt ut, inte bara på affischer. Moderaterna har misslyckats med jobben, det talar även den senaste tidens varsel om.

 Kent Persson har ett stort jobb framför sig. Det tråkiga är att allt färre får ett.

Härmed tar jag tillbaka min del i Victorias och Daniels bröllopspresent

Hej Victoria och Daniel,

Nu har det snart gått två år sedan ni under pompa och ståt gifte er i Stockholm. Sedan dess har ni också fått er första dotter. Grattis. Vi känner förvisso inte varandra, också jag har fått en dotter och är i giftastagen och har inte så mycket som fått en vinkning från er, men jag gratulerar ändå. Jag hoppas ni båda mår bra, liksom även er lilla Estelle. Hon är väldigt söt.

Låt mig också framföra min medkänsla för din pappas fabrors bortgång, Victoria.

Med anledning av stundande dop och begravning förstår jag att schemat är väldigt pressat. Ni har ju båda ett otroligt tufft schema som ska kombineras med småbarnslivets stress och press. Tro mig, jag avundas er inte.

Men nu är det så här att ni i snart två år har vetat vad vi i Örebro kommun skänkt till er i bröllopspresent. Det är en stig, som är anpassad för människor med funktionsnedsättning, så att de kan gå eller ta sig fram med rullstol och få motion. Det ska också vara ett ställe där människor till exempel kan gifta sig i en vacker miljö.

Med tanke på att jag som politisk sekreterare arbetade med den frågan för sex år sedan tillsammans med dåvarande kommunalrådet Carina Dahl, fast vi då ville kalla det för ”Hälsans stig” och göra lite mer än vad som görs nu, tycker jag att satsningen är lysande.

Jag är inte arg på er för att ni inte behagar komma. Jag förstår som sagt hur pressat det är, med både dop och begravning samma vecka. Men ni hade väl åtminstone kunnat hitta en annan tid för ert mottagande av denna gåva? Fast egentligen så kanske det inte spelar någon roll.

För det jag vänder mig mot är att ni får den i present överhuvudtaget. Jag menar, ärligt talat, hur ofta kommer ni att besöka den när ni inte ens besöker invigningen av den?

Ni bor i ett fint slott vid en av Sveriges vackraste parker. Jag har svårt att tro att ni lite spontant bestämmer er för att åka tjugo mil till Örebro och ta en promenad. Kanske en gång, men knappast två. Att ”ge er” denna promenadslinga i bröllopspresent är därför lite konstigt. Ni borde kanske ha fått något ni har nytta av istället. Typ er frihet, möjlighet att välja religion och kanske också rätten att låta er dotter välja sina egna promenadstigar i livet och inte bara följa skvallerpressens pekpinnar hela tiden.

Så härmed tar jag, skattebetalare i Örebro kommun, tillbaka de 90 öre jag skänkt till er som bröllopspresent. Det handlar inte om oartighet även om jag inser att det är lite oartigt av mig, utan mer om en ärlig ambition att låta örebroarnas skattepengar gå till saker som örebroarna vill ha. En egen stig, som inte behöver vara er, till exempel.

Allt gott!

You’re doing it again, Kent

Det är roligt att följa sin gamle kamrat Kent på hans nya fina uppdrag som stormoderat i Stockholm. Jag vet inte hur han själv upplever att starten har varit, han har tagit det lite lugnt tycker jag, men idag verkar han ha återfunnit sitt frenetiska tyckeri-jag.

Hade Reinfeldt ringt mig och bett om synpunkter på Kent innan han utnämnde honom, vilket han nu inte gjorde, hade jag sagt att: ”Ja, den där Kent Persson, han ska då tycka och tycka och det är ju sällan det han tycker egentligen ”är tyckt”, utan mer ”uttryckt”. ”Va?”, hade Reinfeldt svarat då, och då hade jag utvecklat:

Det är sällan som det som kommer ut från Kent Persson är tänkt i fler led än ett. Ofta ser man att det liksom glimtar till något i huvudet på karln, och sen sägs det ofta rakt ut. ”Sänk skatten!” för att sen inse att: ”Nej, vad fan sa jag?” och sen fyra månader ge uttryck för åsikten att sänkt skatt, det har jag aldrig varit för. Han är sådan, Kent. Flexibel kanske det kan kallas – i Örebro kallas han dock för Flip-Flop-Kent.

Men han har också en sida av enormt självförhärligande. Förra mandatperioden styrde ju Kent Persson i Örebro (han avskaffade för övrigt heltidssatsningen som fanns i Örebro, hans hjärtefråga!) och när det var dags både för förlustvalet 2010 och förlustvalet 2011 stod Kent Persson på barrikaderna och ropade hur bra den dåvarande kommunledningen var.

Problemet var ju att framför barrikaderna stod ingen alls. Kent et consortes var ganska, eller ja – helt och hållet – ensamma. Alla tyckte tvärtom att de var ganska dåliga. Men Kent, han tutade på.

Jag hade nog sagt till Reinfeldt, hade han bara ringt, att det nog är lite sån han är, gode Kent, och att ränderna inte suddas ut fast han får en ny fin titel och en fräsig lön.

Idag kom beviset att ränderna snarare förstärkts. Följ Kent Perssons twitterflöde idag. Ser Kent Persson att äpplet är rött, men någon säger åt honom att skriva att det är grönt, ja då skriver Kent Persson att äpplet är grönt.

Det närmast frenetiska hyllandet av sin egen sida är faktiskt lite småmuffigt. Bara det att MUF:arna vet att det bör göras med viss finess.

Moderaterna har fått Örebros Galne Gunnar vid rodret. Och vi hemifrån kan bara travestera Reagan och säga: ”You’re doing it again!”

Nu pressas Alliansen – vilket parti ska de borgerliga stödrösta på?

Efter dagens mätning från Demoskop har Socialdemokraterna ökat konstant i tre månaders tid vilket nu gett en stor ledning för de tre rödgröna partierna medan allianspartierna tappat. I dagens mätning tappar även Sverigedemokraterna och är på väg nedåt fyraprocentsspärren. Mycket gott.

Opinionsmätningar är inte valresultat och man ska vara mycket försiktig med att dra större tendenser från dem än att de nog pekar ut en viss riktning vartåt det hade barkat hade det varit val just idag. Vilket det ju förstås nu inte är. Men opinionsmätningar pekar ut trender och ger vind i seglen för vissa och gör det lite tuffare att arbeta för andra. Det är mycket roligare att vara socialdemokrat idag än i januari, som ett exempel.

(Som ett sidospår måste jag länka till Alliansfritts roliga post om Kent Perssons syn på opinionsmätningar)

Det tydligaste med den senaste raden opinionsmätningar, förutom ”maktskiftet”, är att samtliga tre borgerliga stödpartier till Moderaterna nu balanserar kring 4 procent. Det är faktiskt inte bara Krisdemokraterna, eller Centerpartiet efter Annie Lööfs chockfiaskostart som centerledare, utan även Folkpartiet med superjanne i toppen som är på väg ut ur riksdagen.

Det är säkert inte så att vi efter valet 2014 kommer att få se enbart ett borgerligt parti i riksdagen, men mycket tyder på att åtminstone ett, men kanske mer troligt två, partier åker ur.

Vilket?

Krisdemokraterna
Krisdemokraterna har aldrig stötts av väljarna. Under en kort period framstod Alf Svensson som en trevlig man, och fick på grund av sin popularitet några fler röster än vad de egentligen skulle ha. Utan Alf Svensson är Krisdemokraterna intet. Ett strykparti som ena dagen lyfter fram förbud mot samkönade äktenskap som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, lyfter fram förbud mot att samkönade par ska prövas som adoptivföräldrar som en nödvändighet för att sedan bli överkörda, som går till val på sänkt bensinskatt men som sedan höjer den, etc etc. De har inte i riksdagen att göra, och det troliga är väl att deras historia nu äntligen är över. Chans att nå riksdagen 2014: 5 procent.

Centerpartiet
Centerpartiet har inte nått över 10 procent på över 20 år. Att beskylla partiets kräftgång på Annie Lööf vore därför oschysst. Men helt klart är att Annie Lööf inlett sin tid som partiledare på ett sätt som inte kan beskrivas som annat än tväruselt. Normalt betyder ett partiledarskifte en temporär uppgång i opinionen. Speciellt när företrädaren, som i Lööfs fall, inte var populär. För Annie Lööf har det varit precis tvärtom. Ett osäkert agerande, svaga framträdanden och impopulära utspel som sänkt lön för alla (hur kom det sig att det inte föll väl ut förresten?) har Annie Lööf fått se siffrorna dala närmre och i många mätningar under fyraprocentspärren. Varför Centerpartiet behövs i svensk politik ter sig allt mer som en gåta för väljarna. Historiskt är Centerpartiet en stor maktfaktor i Sverige så kärnväljarna finns där. Mobiliseras de kan det gå bra. Gör de inte det åker Centerpartiet ur riksdagen 2014. Chans att nå riksdagen 2014: 25 procent

Folkpartiet
Att Folkpartiet åker ur riksdagen är nog inte troligt, utan mer ett önsketänkande. Det är oavsett vad ingen munter syssla för folkpartister att följa utvecklingen för sitt parti. De senaste årens SD-flörtar med främlingsfientliga förslag har gett kortsiktiga positiva opinionssvängningar, men inte gjort Folkpartiet till det danska folkeparti de uppenbarligen velat bli. Inte ens skolfrågan fungerar längre. Folkpartiet befinner sig i en idémässig kris, som nu även syns i opinionen. Chans att nå riksdagen 2014: 90 procent.

Det kanske roligaste är att både Centerpartiet och Krisdemokraterna gör samma bedömning av läget – när siffrorna rasar krävs inte förändring, det krävs bara mer av samma och mer tydlighet. Som att det är det som är problemet? Den har artikeln är urtypisk och också urkomisk  Det är inte Socialdemokraterna direkt som har 3,5 procent och Krisdemokraterna som har 35 procent, i opinionsmätningarna.

Nu pressas Alliansen. Det är inte ovanligt att ett parti ligger farligt nära fyraprocentsspärren och då är det enkelt för framförallt moderata väljare att stödrösta på det partiet. Men på vilket parti ska de rösta den här gången? Och hur ska de tre partierna profilera sig, utan att stöta sig med varandra och moderata väljare? Hur ska Moderaterna agera? Kent Persson har i Örebro län misslyckats med att hålla ihop Alliansen, både i sitt eget Örebro och nyss i Nora. Han är inget föredöme som samarbetspolitiker direkt.

Frågorna är många. Krisen för Alliansen är här.

Lär ut varför Första maj firas istället!

Bilden ovanför blev gårdagens och dagens virala nätsnackis. Och visst, svaren är korkade och enfaldiga från att komma från en fyrtioårig ombudsman och högt uppsatt politiker i ett av Sveriges största (nåväl) partier i ett av deras starkaste fästen. Det är inte kreti eller pleti de frågar, utan en heltidspolitiker, som på allvar tror att Första maj firas för att det kommer efter Valborg och att det har något med Skansen att göra.

”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Erik Gustav Geijer. Det är sant, så till vida att den historia som lärs ut i skolan är kungalängden och omständigheter rörande den. Det är kungarna som förde Sverige framåt, men lite märkligt nog tar historien liksom slut någon gång vid mitten, slutet av 1800-talet. Om förlusten av Finland 1809 lärs litet ut, men än mindre om unionsupplösningen från Norge. Om den svenska och internationella arbetarrörelsen – inget.

När jag gick i skolan, och det är inte så fasligt längesen, fick jag till alla tjejers stora förtjusning (jag gick i en klass med enbart tjejer och så jag) igenom att vi skulle lära oss lite om Sveriges 1900-talshistoria (vi var ju fortfarande i 1900-talet då, så gammal är jag). Lite utöver läroplanen så att säga. Den undervisningen gick ungefär ut på att vi tittade på Hans Villius tv-serie om 1900-talet. Mycket mer än så var det inte.

Jag tillhör inte experterna på den svenska arbetarrörelsen eller mitt partis historia. Inte på långa vägar. Men jag har läst ganska mycket om det så jag vet nog mer än 99 procent av svenska folket. Jag vågar på stå att de flesta svenskar vet tämligen lite om hur arbetarrörelsen klev fram, genomförde alla de reformer vi idag tar för givna trots motståndet från högern, fänglades, dödades, men med ordet som medel införde demokratin i landet. Inte för att svenskar är korkade, utan för att det helt enkelt inte lärs ut i skolan.

Varför? Beror det på rädslan att ”ta ställning” i någon sorts konflikt mellan höger och vänster? Är det i så fall ett giltigt skäl? För ärligt talat – utan arbetarrörelsen i Sverige vore Sverige ingenting idag. Ett fattigland med enorma klyftor, utan vare sig välfärd eller den hyfsade grad av jämställdhet och jämlikhet som i internationell jämförelse trots allt råder i Sverige, även om allt under nuvarande regering går bakåt.

Kanske är det därför högt uppsatta politiker inte kan historien bakom Första maj. Inte känner till att Moderaterna faktiskt var motståndare till rösträtten. Som inte kan historien om Ådalen.

Det måste bli ändring på det. Svenska skolväsendet måste lära ut svensk 1900-talshistoria, hela kittet. Och vi i arbetarrörelsen måste resa på oss och ta vårt ansvar.

Det handlar inte om att bli nostalgiska. Det handlar inte om att vinna framtidens val på gårdagens meriter. Men det handlar om att vi i Sverige borde visa den tacksamhet och respekt som männen och kvinnorna som gav oss allt det vi har idag är värda. Det bästa sättet är att fortsätta i deras andra, genom att SMS:a in ett S och sitt personnummer (S ÅÅMMDDNNNN) till 72105, betala en hundring, och bli medlem i Sveriges största parti. Det åtminstone anständigaste är att erkänna sin historia. Då kommer kanske kunskapen på köpet.

 

Socialdemokraterna valde inte bort Vänsterpartiet. Väljarna gjorde det.

På dagens Första maj-firande levererade tydligen Vänsterpartiet i Örebro en och annan dräpa mot Socialdemokraterna. Det är väl ok, även om jag kan tycka att det finns större utmaningar i världen än att angripa en kommunledning som just nu gör allt för att halvera barnfattigdomen i Örebro till 2020, skapa nya jobb på Väster samt rusta människor starka för att kunna ta de jobb som skapas. Man hade kunnat riktat kritiken mot högerregeringen som gör allt vad de kan för att förstöra i Sverige.

Enligt Nerikes Allehanda sade kommunalrådet Murad Artin (V) följande om oss:

 De valde bort ett rött Örebro, och valde i stället vårdnadsbidrag, privatiseringar och därmed ökade klyftor. Jag undrar vilka arbetare de tycker att de firar en dag som denna.

Det är lögn i flera led. Låt oss börja bakifrån:

Socialdemokraterna uppmärksammade idag på Första maj både de enorma framsteg som den svenska arbetarrörelsen genomfört och förbättringar Socialdemokraterna drivit igenom i riksdagen, men också de idéer och tankar vi har idag för att i framtiden skapa nya jobb i Sverige. Vi är ett arbetareparti, Sveriges enda, och det visade vi idag! Således firade vi alla Sveriges arbetare, både de med och utan jobb, men också de som har jobbat men som nu gått i pension och de som befinner sig i studier och snart ska ut i arbetslivet.

Vi har varken valt vårdnadsbidrag, privatiseringar eller ökade klyftor och kommer heller aldrig att göra det. Vårdnadsbidraget förlängdes i ett par, tre år och när det gäller privatiseringar råder den syn som alla tre partier i kommunledningen har – privata alternativ kan få finnas men den goda offentligt drivna välfärden ska vara toppkvalitativ. Det är den också. Men kan bli bättre. Det kommer den att bli. Och ökade klyftor – ja, det finns plakatpolitik och så finns det plakatpolitik. Det är klart att det parti som dömt ut varje skolnedläggning där folk har protesterat men accepterat dem där folket har varit tysta, och som svarar på barnfattigdomssatsningen som är gigantisk att den är hemsk för att Vänsterpartiet minsann vill halvera barnfattigdomen till 2015, också kan se ökade klyftor i allt vi gör. Men vi ökar inga klyftor i Örebro. Det som sker är att vi har en högerregering som ökar klyftorna, men en kommunledning som försöker mot storm och vågor bekämpa dem. Väljarna har sett det.

Men så till den första meningen i citatet, att Socialdemokraterna valde bort Vänsterpartiet. I ordinarie kommunfullmäktigevalet 2010 låg Vänsterpartiet i praktiken still, men man backade något. Men i omvalet gick man bakåt ännu mer – utslaget på helheten backade Vänsterpartiet med 0,4 procentenheter och i den valkretsen där det var omval med nästan 2 procentenheter.

Detta trots att Vänsterpartiet befunnit sig i opposition, precis som Socialdemokraterna, mot den dåliga kommunledning som fanns innan. Man lyckades inte uppbåda något som helst större stöd för sin politik utan man backade till och med.

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet gick till val på att bilda en kommunledning men Lena Baastad var väldigt tydlig med att det måste ske på ett sätt så att en majoritet bildas. På grund av Vänsterpartiets dåliga valresultat så gick det inte att bilda en kommunledning med bara Socialdemokraterna och Vänsterpartiet. Och inget annat parti ville ingå i en majoritet tillsammans med Vänsterpartiet.

Men hade det varit så att Kristdemokraterna och Centerpartiet hade velat bilda majoritet med Vänsterpartiet, vad hade det då fått för konsekvenser? Hade Vänsterpartiet gått med på vårdnadsbidraget? På Lagen om valfrihet? Nej? Tror de då att partierna hade stött den kommunledningen? Nej? Vad hade hänt då? Jo, då hade rasisterna i Sverigedemokraterna blivit vågmästare i Örebro och med tanke på att de röstar med borgarna i 95 procent av fallen i Örebro hade det knappast blivit bättre än idag.

Nej, Örebro har inte fått en kommunledning som var helt logisk innan valrörelserna. Men Örebro har fått en kommunledning som driver Örebro framåt, i majoritet för fler jobb, mer skattetillväxt och bättre välfärd. Med fokus på att halvera barnfattigdom, bygga bostäder och rusta skolor. Med målet att skapa ett bättre Örebro, för alla – barn och äldre, kvinnor och män.

Kommunledningen har säkert brister, och det är delvis oppositionens roll att granska den, men lite sans kan man nog begära ändå. Åtminstone lite självinsikt.

Inte ens en tempoökning

Nästa vecka presenteras Socialdemokraternas vårbudget som skiljer sig från regeringens på så sätt att vår skapar jobb, deras klyftor; vår budget skapar tillväxt, deras bidragsberoende; vår budget förbättrar välfärden, deras urholkar den. Utbildningskontrakt för unga är en satsning som kommer göra unga anställningsbara på en allt hårdare arbetsmarknad, och så dagens satsning på life science. 

Utöver detta har Socialdemokraterna sett till att en riksdagsmajoritet gett regeringen i uppdrag att underlätta framväxten av barnomsorg på obekväm arbetstid, något som kanske framförallt blivit möjligt tack vare ett gediget arbete från flera nuvarande och tidigare riksdagsledamöter från Socialdemokraterna i Örebro län.

Runt om i Örebro län genomförs nu aktiviteter för att värva medlemmar. Idag var jag till exempel i Kopparberg, tätorten i Ljusnarsbergs kommun som är nordligast i Örebro län, för att tillsammans med Eva-Lena Jansson besöka Byggeriet, en arbetsmarknadsinsats för dem som står längst från arbetsmarknaden, dela material utanför Ica och Systembolaget, samt knacka dörr. Riktigt trevligt, bra och givande tillsammans med Ljusnarsbergs arbetarekommun. Men vi har aktiviteter i hela länet, med Första maj mitt i veckorna. 

Det roliga är att vi inte ens har höjt tempot. Vi liksom bara är. Ingen direkt tempohöjning utan vi bara är samma folkrörelseparti som alltid, med ständig närvaro i människors vardag och bra, kloka och väl avvägda politiska förslag som vi alltid lägger. 

Var Kent Persson, som idag varit partisekreterare en hel vecka, har tagit vägen, och vad som blev av den där tempohöjningen, det vet jag inte.